En ung man från Dalarna
Även om jag kan liknas vid en nykläckt fågelunge inom bloggvärlden, har jag förnuft nog att inse att en introduktion bör äga rum nu i begynnelsen av mitt bloggande. Således;
Jag har ingen aning om hur jag ska börja eller vad jag ska skriva om, tror jag skiter i det här. Fuckfuckfuck.
Nejdå.
Som redan framgått är jag en ung man från Falun, Dalarna. Jag har avverkat mina knappa 18 år (fyller i december, men antydan att jag inom kort övergår till myndig får mig att framstå i ett seriösare sken tycker jag) i den förr så kopparberikade staden, dessutom i samma röda hus, som jag för övrigt trivts utmärkt i.
Under min barndom kan jag inte erinra mig några dramatiska händelser som gjort några större avtryck på mig. Dock vill jag minnas att jag en gång inte fick tillstånd att beträda våran dåvarande sandlåda på bakgården. Min för tillfället dumma pappa ville nämligen att jag skulle befinna mig i närheten av min käre mor som stod med filmkameran i högsta hugg, på framsidan. Scenen slutar med att jag, spritt språngande naken frånsett en solhatt, ser min stora chans efter flera misslyckade försök, och staplar iväg runt hörnet mot sandlådan med hink och spade, då pappa rusat iväg för att hämta min storasyster. Olyckligtvis blir jag ikappsprungen av gubben kort efter min rusch mot leklandet och jag blir skrikandes tillbakaburen. Ett obehagligt trauma, som ni säkert förstår, och än idag genomgår jag en egenutformad terapi genom att då och då hoppa ner i diverse sandlådor som jag stöter på.
Vidare har jag studerat det naturvetenskapliga programmet i två år på Faluns bästa skola, Haraldsbogymnasiet, vilket varit en fantastiskt rolig tid, trots allt eländigt plugg. Som de flesta av er redan hört sen tidigare, eller listat ut på egen hand kommer jag inte att bli uppropad när den kommande höstterminen drar igång om ungefär en månad. Det dramatiska svaret är att jag ska tillbringa ett år på andra Atlanten i staterna, som utbytesstudent. (Läs sista meningen samtidigt som ni föreställer er en dramatisk symfoni framförd av en orkester)
Jag har ingen aning om hur jag ska börja eller vad jag ska skriva om, tror jag skiter i det här. Fuckfuckfuck.
Nejdå.
Som redan framgått är jag en ung man från Falun, Dalarna. Jag har avverkat mina knappa 18 år (fyller i december, men antydan att jag inom kort övergår till myndig får mig att framstå i ett seriösare sken tycker jag) i den förr så kopparberikade staden, dessutom i samma röda hus, som jag för övrigt trivts utmärkt i.
Under min barndom kan jag inte erinra mig några dramatiska händelser som gjort några större avtryck på mig. Dock vill jag minnas att jag en gång inte fick tillstånd att beträda våran dåvarande sandlåda på bakgården. Min för tillfället dumma pappa ville nämligen att jag skulle befinna mig i närheten av min käre mor som stod med filmkameran i högsta hugg, på framsidan. Scenen slutar med att jag, spritt språngande naken frånsett en solhatt, ser min stora chans efter flera misslyckade försök, och staplar iväg runt hörnet mot sandlådan med hink och spade, då pappa rusat iväg för att hämta min storasyster. Olyckligtvis blir jag ikappsprungen av gubben kort efter min rusch mot leklandet och jag blir skrikandes tillbakaburen. Ett obehagligt trauma, som ni säkert förstår, och än idag genomgår jag en egenutformad terapi genom att då och då hoppa ner i diverse sandlådor som jag stöter på.
Vidare har jag studerat det naturvetenskapliga programmet i två år på Faluns bästa skola, Haraldsbogymnasiet, vilket varit en fantastiskt rolig tid, trots allt eländigt plugg. Som de flesta av er redan hört sen tidigare, eller listat ut på egen hand kommer jag inte att bli uppropad när den kommande höstterminen drar igång om ungefär en månad. Det dramatiska svaret är att jag ska tillbringa ett år på andra Atlanten i staterna, som utbytesstudent. (Läs sista meningen samtidigt som ni föreställer er en dramatisk symfoni framförd av en orkester)
Kommentarer
Trackback
